Läkekunskap på Visingsborg

Tillbaka till fördjupningar

Per Brahe den yngre drev ett stort företag med många anställda. Han insåg snabbt betydelsen av att de anställda höll sig friska och arbetsföra. Därför lät han fateburshustrun ansvara för att samla in och bereda växter för tillverkning av medicin i hushållet. Greven prioriterade att alltid ha ett fint förråd av de viktigaste läkemedlen. År 1675 trycktes en bok på Visingsborg som skrivits av grevens egen livmedikus, Carl Lindh. Bokens innehåll var en essens av alla grevens böcker i medicin och en sammanfattning av de beprövade gamla huskurer som använts länge i grevskapet.

Örtagården bidrog med många av de växter som behövdes för att bereda medicin. I städerna fanns apotek som sålde färdigblandade mediciner, dyra nyttiga kryddor, socker och olika former av alkohol som var lämpliga att inta vid allehanda krämpor. Blandningar av örter och vin eller brännvin ansågs mycket hälsobringande. De inhemska läkeväxterna ansågs mer effektiva än de importerade. Utöver dessa så var djurrikets produkter eftertraktade. Hund och koträck, daggmaskar, spindelväv, tuppkammar och pulvriserade ormar. Ett populärt universalmedel – som hjälpte till det mesta- var teriak: en blandning av opium, ormkött och mumiepulver.

Åderlåtning var en populär behandling som hjälpte mot allt möjligt. Tron på dess välgörande effekt baseras på läran om de fyra kroppsvätskorna. Kroppens blod, slem, svarta och gula galla skulle hållas i jämvikt. Om man blev sjuk trodde man att sjukdomen berodde på att någon vätska dominerade över de andra. Vätskorna påverkade även människans personlighet. En sangviniker var en optimistisk, blodfylld människa. En koleriker präglades av den gula gallan och en melankoliker av den svarta gallan. Hos den lugne flegmatikern var det slemmet som dominerade. Om man vid sjukdom ville göra sig av med någon vätska så fanns det flera sätt; Åderlåtning, lavemang eller kräkmedel var vanligast. Man trodde dessutom att de fyra kroppsvätskorna motsvarade naturens fyra element; jord, vatten, luft och eld. Den blodfyllde sangvinikern ansågs motsvara luften, han var varm och röd och ansågs blomstra på våren. Kolerikern tillhörde elden, han var het och torr liksom sommaren, Melankolikern tillhörde jorden, han var kall och torr som hösten, Flegmatikern tillhörde vattnet, hans färg var vit liksom vintern. Det bästa sättet att hålla sig frisk var att äta rätt för att undvika obalans i kroppen. Födan ansågs ha kalla eller heta egenskaper. Starka kryddor, lök, vitlök, viltkött och ättika var heta. Grönsaker, ostron, ris och mjölk klassades som kalla. Kocken, liksom läkaren strävade alltid efter balans.

Vinterns åkommor, flussar eller Cathar

”I kaller vinter liksom i vätskeaktigt väder vankar många flussar, eftersom hjärnan alltför mycket våt göres. Kölden tvingar huvudets lemmar mycket tillhopa och utdriver vätskorna”

”När flussen sätter sig i näsan är det inte farligt. Värre är det när flussen sätter sig i gommen eller i strupen. Farligast är när den sätter sig på lungorna och förorsakar hosta, lungsjuka och tvinsot. I sådana fall skall man låta åderlåta sig, ofta tvätta händerna och alltid draga rosenblad i näsan”

Som medicin vid detta tillstånd rekommenderar Lindh:

”Tag gott brännvin 6 lod och därtill Teriak 1 lod, blanda väl ihop och låt stå över natten i ett glas väl igenbundet. Tag därav var morgon ett skedblad och fasta därefter en timma och rök dig med rökepulver eller mastix eller det som i en myrestack är funnet varder”

Rökpulvet gjordes av stött Angelica som man lade på glöden. Röken av detta drogs upp i näsan. Ett annat medel var varma omslag:

”Stöt sönder malört och koka henne i vatten och bind sedan om det stället som ont gör något varmt, man kan ock taga lite spindelväv och låta koka därtill”

Lungsjuka, orsakad av köld, kureras med Dofta (oregano) isop, kamomill, anis och malört kokat med mjöd. Mot fluss i lungorna kan också tagas: ”pulvriserat lungegräs, rosensocker, isopsirap så mycket att det bliver som en latwerg. Detta medel skall brukas afton och morgon och det fördriver icke allenast lungsjukan utan är också ett gott preservativ”

Att röka tobak, för att bota flussar beskrivs enligt följande av Carl Lindh:

En nyss uppfunnen och till många åtskilliga sjukdomar nyttigt vis att dricka tobak som stärker huvudet och minnet och fördriver flussarna och uträttar mycket gott som man av detta brukande lärandes varder”

Först kommer en varning:

”Före allting är det bra att veta att det dagliga gemena tobaksdrickandet en skadelig och fördärvlig ting är och en orsak till mycken sjukdom…/…ett skadligt och fördärvligt gift…”

Därefter kommer en beskrivning på hur man gör för att brukar tobaken på hälsosamt sätt:

”Tag en välglaserad lerkruka med lock väl tilltäppt. I locket skall vara ett eller två hål så att man kan trä in en pipa däri. I krukan skall man slå, vin, tobaksblad, röda rosenblad, ögontröst, kanelbark och anis. Detta ställes på elden och kokas varvid en välluktande, hälsosam imma genom pipan utkomma vilket man i munnen skall indraga och sedan spotta ut. Detta rensar hjärnan och flussarna, styrker huvudet, borttager tandvärk, allehanda sjukdomar samt flussar i ögon och mun”

Brennesjukan var en åkomma som greven själv ofta led av.

”Brennesjukan är en hetsig och smärtsam sjukdom förorsakad av tredjehanda slags fördärvade vätskor som är för det första av Cholera och gallan, för det andra av melankolia eller förbränt svart blod och för det tredje av flegma. Den yppar sig som stor hetta på tungan vilken först synes gul och sedan svartnar med stor törst och mycken svett. Pulsådran slår fast och hårt. Man blir mager i ansiktet och hålögd, matlusten försvinner, urinen blir brandgul. Rösten blir svag och livet förstoppas. Man ska ge den sjuke saker som kyler och stärker. Om han är törstig skall man ge honom väl kokat kornvatten”

Ett enkelt och välutprovat medel mot denna sjuka ordinerades av Carl Lindh:

”Tag kodynga som färsk är och vidpass 6 eller 8 skedblad. Blanda det med nymjölkad mjölk och sila igenom en duk. Giv sedan den sjuke att dricka en gång om dagen. Man behöver inte säga till den sjuke vad det är han dricker om han till äventyrs ogillar det, ty då förtar det dess verkan och den sjuke giver det tillbaka.”

Mot svullnad i eller utanpå halsen ordinerades detta varma omslag:

”Tag ett svalbo, vit hundträck så mycket som boet. Tag därtill det vatten som smeden släcker sitt järn uti och koka tillsammans till ett plåster eller som ett Cathaplasma. Stryk på en duk och lägg om halsen så varmt som man kan tåla”

Vid en ond mage hjälpte det att purgera, dvs rensa magen. Genom detta kom kroppsvätskorna åter i balans. Välgörande stolpiller kunde tillverkas på detta sätt:

”Tag tre skedblad honung sjud honom tämligen hård tag därtill vetemjöl , muskot och salt av vardera halvtannat skedblad. Koka ihop och prova på en uppochnedvänd mortel en droppe om det är hårt nog. Formera sedan piller därav efter patienternas storlek och krafter, fingerslånga. Därefter lägg det överblivna i olja eller svinister och bruka i förefallande nöd.”

”Magen skall emottaga maten och vara en proviantkista för kroppens andra lemmar, födan att utdela och det jordiska och orena genom tarmarna att avskaffa. Därför är det viktigt att man låter magen njuta sin tillbörliga ro och ej i onödan förstör dess digestion.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s