Ridlära och tornerspel

Tillbaka till fördjupningar

Att rida, var lika naturligt som att gå för en kung eller adlig person. 1500- och 1600-talen kallas de många ridlärornas tid. Många författare skildrar ridkonsten som vetenskap och hos varje adelsman av rang fanns minst en ridlära i biblioteket.  

De många krigen gav den svenska adeln möjligheter att ta intryck av den pompa och status som erbjöds ute i Europa. De flesta svenska adelsmän hade dessutom mycket pengar, egna eller lånade, vilket gav möjlighet att förverkliga pampiga boningar, gärna i kombination med stuteriverksamhet för uppfödning och träning av hästar: ridhästen hade en betydande plats i adelslivet.

Det debatterades ständigt kring ridhästarnas skolning och önskvärda färdigheter. Att hästarna skulle kunna ”vändas på en femöring” ansågs nödvändigt i strid och denna teknik användes framgångsrikt av bland annat Gustav II Adolfs ryttare. Denna och den högre skolans övriga rörelser föll 1500- och 1600-talets ridexperter och fältherrar i smaken, eftersom det gav dem ett ”fördelaktigt intryck” i täten för en trupp.  Andra svårare rörelser, som till exempel courbetten, då hästen stegrar sig och hoppar fram på bakbenen, ansågs av vissa nödvändiga i fält då man möttes man mot man. Även den tvåtaktiga skuttande rörelsen ”terre à terre” framställdes som oslagbar när det gällde att sopa undan efterhängsna fotsoldater.

Men frågan är hur lämpliga dessa rörelser egentligen var under de stora slagens blodiga kaos?

Som en engelsman sade:

”Vem vill ha en häst som -när man vill driva den framåt under en strid- ger sig till att hoppa och dansa på stället?”
Ridning på ridbana blev istället en egen konst, utövad av en elit som fritidsnöje, som ett sätt att markera status inför konkurrerande adelsmän och vanliga dödliga, för vilka en skolriden häst bara var en dröm? I flera av tidens ridläror framgår tydligt att skolsprången hör hemma i karuseller och parader, inte i krig, som ofta har menats tidigare. Hos germanerna var det vanligt att redan under medeltiden ”rida i ringbana”. På 1500-talet var det även ett utbrett sätt att träna hos de nordiska götarna. Ringbaneridning motsvarar vår tids ridbaneträning med markarbete och dressyrövningar. Hästarna tränades på skolorna ovan marken, men dessa rörelser användes alltså sällan i riktiga krigssituationer.

I övrigt tränades hästen att lyda sin herres små, små kommandon. Skillnaden på vinst och nederlag i en sammandrabbning kunde vara just en väldresserad häst.

Om en ryttare, av någon anledning, tvingades ge upp sin häst i en stridssituation så ”hasades” den av sin egen ryttare. Det vill säga båda knäsenorna (achillessenan) skars av, så att fienden inte kunde ha nytta av hästen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s