Som man är klädd, blir man hädd

Tillbaka till fördjupningar

I Sverige pågick under 1600-talet en politisk diskussion om kläder som statussymbol. Den utgick från samhällets ståndsindelning i adel, präster, borgare och bönder. Enligt ståndsläran skulle det hierarkiska förhållandet mellan stånden vara tydlig i sättet att leva och inte minst i klädseln. Skillnaden mellan hög och låg måste vara tydlig i det yttre. Var och en skulle då få den aktning och det bemötande som anstod stånd och ställning.

Den kvinnliga midjan, insnörd i korsetter är en välkänd silhuett i klädhistorien. Midjan drogs ihop så mycket det gick och bysten pressades in. Modet förespråkade en plattbröstad silhuett som man tyckte det var ungdomlig. Under 1600-talet delades snörliv och kjol ofta upp i två delar. Snörlivet bars nu av alla samhällsklasser, men materialen varierade beroende på ekonomiska förhållanden. Kungahus och adel bar mycket exklusiva, dyra material såsom siden, sammet och taft där det ofta fanns invävda guld och silverdetaljer. Ju dyrare desto bättre effekt gentemot omgivningen. Styvnaderna i liven tillverkades av dyra valben från bardvalen. Det var det överlägset bästa materialet för styvnaderna eftersom det var tåligt och böjbart. Benen användes redan under medeltiden och renässansen som stöd i dräkter och huvudbonader.
Många barn hade också hårt åtdragna snörliv under 1600-talet. Spädbarn lindades för att få rakare växt, äldre barn för att de skulle få en snygg hållning. Detta gällde för både pojkar och flickor. Vid den här tiden ansåg man att barn var mindre varianter av vuxna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s