Drömmen om en guldålder

Adeln och 1600-talets Sverige

Det trettioåriga kriget ledde till att Sverige trädde fram som en ny stormakt i Europa. Det gällde nu för det lilla landet i kontinentens utkant att leva upp till denna nya ställning. Adeln såg det som sin uppgift att ge Sverige ett nytt strålande ansikte för att imponera på de andra stormakterna. Under en stor del av 1600-talet var riket i praktiken i händerna på högadeln. Genom det så kallade rådet hade en handfull av landets äldsta familjer stort inflytande på landets regerande. Under Kristinas och Karl XI:s omyndighet var de i princip regenter, en tid då den adliga lyxkonsumtionen nådde oanade höjder.

Sverige var på 1600-talet ett utpräglat ståndssamhälle, det vill säga att alla hade sin givna plats i samhället. Man kan tänka sig en pyramid med kungen i toppen. Därunder kommer adeln som skulle sörja för rikets behov av militära befälhavare och tjänstemän. Därunder följer prästerna som ska sörja för förkunnandet av den sanna kristna läran i enlighet med Luther. Nederst återfinns borgarna (köpmän och hantverkare) och bönderna. Alla stånden var företrädda i den svenska riksdagen där de hade fri talan.

I 1600-talets Sverige, som då även omfattade Finland, bodde enbart ca 1,5 miljoner människor. Majoriteten var bönder och flertalet ägde sedan gammalt sin egen mark. Men två tredjedelar av jorden ägdes av adeln, som bara uppgick till ca 0,5% av befolkningen. Majoriteten av den adliga jorden ägdes av högadeln som också var de som gynnades mest av kungamakten och fick de högsta ämbetena i riket.

Den största delen av adeln, lågadeln, var däremot förhållandevis ”fattig”. De var som regel kritiska till högadelns politik och gjorde gärna gemensam sak med präster, bönder och borgare vid riksdagarna.

Inom högadeln levde drömmen om återupprättandet av en svunnen guldålder, en tid då landets finaste släkter gavs tillbörlig respekt och förtroendet att styra över folkets väl och ve. Det bästa för landet tyckte man. Under Gustav Vasa och hans söner hade kungamakten stärkts och Sverige blivit ett arvrike. Detta hade inte skett utan opposition från den gamla adeln. Detta ledde till landets sista inbördeskrig efter vilket Karl IX gjorde processen kort och blodig med de sista oppositionella adelsmännen. Hans son, Gustav II Adolf skapade en allians med adeln, i utbyte mot mark och ämbeten skulle den bli en lojal tjänare åt staten. För att fylla den framväxande nationalstatens behov så behövdes gott om kompetent folk, alltså startade en omfattande nyadling av ofrälse. Vid slutet av 1600-talet var de nyadlade 80% av adeln, och de delade inte den exklusiva högadelns tankar om aristokratvälde, ett elitstyre. De ville istället ha en stark kungamakt och en samhällssyn där kompetens gick före fina förfäder.

Den ojämlika samhällsordningen sågs som given av Gud, en harmonisk helhet som inte fick rubbas. Om så skedde skulle världen störtas i kaos. Världen var nu gammal och skör, en blek skugga av den storslagna antiken. Trycket underifrån var ett påtagligt hot. Det gällde för högadeln att till varje pris försvara sin ”gudagivna” plats och sina förmåner. I denna maktkamp fanns flera vapen, där släkthistorien och lyxkonsumtionen var de viktigaste. Det gällde att leva och dö som en ädling, på alla vis, i vördnad för sina förfäder, i klädedräkt, seder, bostäder, fester och begravning. I denna utställning ges inblickar i de olika arenorna för denna ”självinscenering”. En besatthet av bilden utåt som inte saknar paralleller i vår egen tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s